Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Ny professor i oceanografi

Nyhet: 2015-03-13

Fem frågor till Anna Wåhlin, som utnämnts till professor i oceanografi vid Naturvetenskapliga fakulteten, Göteborgs universitet.


1) Hur ser du på att bli professor?

Som professor har man ett större ansvar för ämnet, oceanografi i mitt fall. Man skall arbeta för att hela ämnesområdet går framåt, att utbildningen och forskningen utvecklas och förbättras. En professor är en röst för ämnet, och eftersom vi inte har särskilt många professorer i oceanografi i Sverige så kommer det förhoppningsvis att bli positiva effekter för ämnet när vi nu får en röst till.

Vi har inte varit särskilt bra på att samverka med samhället i mitt ämne så där finns det stor potential för att växa. Jag tror det blir goda möjligheter till det nu när vi bildar en ny institution på Naturvetenskapliga fakulteten där de marina vetenskaperna samlas.

2) Vad innebär utnämningen för dig?

Det innebär att jag kommer att lägga mer tid på att arbeta med ämnet istället för specifika forskningsprojekt, och de yngre forskare som arbetar i projekten får ta ett större ansvar. Det kommer att ingå mer forskning i tjänsten, så jag kommer inte att behöva söka lika mycket externa medel till min egen lön utan kan istället arbeta för att andra skall få goda forskningsmöjligheter.

3) Du är den första kvinnliga ”full professor” i oceanografi vi har i Sverige. Hur känner du inför det?

Jag känner ”det var på tiden!”. Att jag är den första beror inte på någon allmän brist på logiska, smarta och kreativa kvinnor utan är en sorglig produkt av ett system där skeva urvalsprocesser har tillåtits.

Även om det alltid är individuella val så har det förekommit ett systematiskt bortsållande av kvinnor i alla led, från student till professor. Bortsållandet har inte bara drabbat kvinnor utan även män som av olika anledningar inte passar in i mallen av hur en forskare och lärare ”skall vara”. Oceanografi har gått miste om många, många forskningsbegåvningar, både kvinnor och män, under åren på det sättet.

Vi människor har en stark drift att välja andra som ”är som oss” när vi skall ta in nya medlemmar i gemenskapen. Detta är omedvetet hos de allra flesta och påverkar de val vi gör. Vi behöver system som hjälper oss så att de omedvetna tankarna inte får styra. Det var glädjande att läsa tidningen Curies artikel i veckan om att andelen kvinnor ökar på alla nivåer i forsknings-Sverige, förhoppningsvis betyder det att våra nya system för urval minskar det omedvetna bortsållandet.

4) Närmaste forskningsuppgift att ta tag i?
Oj, det är många!! Vi har en expedition till Grönland i sommar, en expedition till Antarktis i vinter, vi har prototyper klara för en ny typ av mätbojar som kan skicka hem data från Antarktis via satellit, en post-doc på ingående som kommer att arbeta med satellitdata och att stärka samarbetet med Chalmers avdelning för Rymd- och geovetenskap (fjärranalys av havsströmmar och is), en doktorand på ingående som skall arbeta med isberg (också i samarbete med Chalmers), och vi har ett antal artiklar att skriva om Antarktis havsströmmar och kopplingen till inlandsisen.

Vi skall också utveckla en svensk-koreansk forskarskola om klimateffekter i polarområden, ett projekt som finansieras av STINT och VR. Det är helt enkelt väldigt mycket på gång just nu, speciellt inom polarforskningen. Jag har inte tänkt på hur mycket det faktiskt är, tur att man inte är ensam om det!

5) Den viktigaste framtidsfråga-forskningsfråga som du ser det?

Det är att utveckla sättet som vi mäter havet på. Just nu sker de flesta mätningarna från fartyg och isbrytare, särskilt i polarområdena. Detta är dyrt och begränsas av tillgången på båtar. För att förstå de marina systemen och hur de kopplar till ändringar i klimatet behöver vi utöka mätserierna rejält, både i tid och rum. Vi behöver ha mätningar som liknar de som utförs av satellit, det vill säga täcker hela jorden och regelbundet återkommer under år framöver. Det enda sättet att uppnå det är större automatisering av mätningarna, vi måste komma bort från beroendet av de stora forskningsfartygen och utveckla billiga autonoma plattformar och sensorer. Det finns redan ett antal sådana plattformar utvecklade, till exempel autonoma glidfarkoster som rör sig framåt genom att justera sin buoyancy. Vi måste använda dem i större utsträckning och utveckla dem så att de blir billigare och kan vara ute på uppdrag längre perioder.

Foto: Malin Arnesson

AV:

Artikeln publicerades först på: science.gu.se

Sidansvarig: Robert Karlsson|Sidan uppdaterades: 2012-09-17
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?