Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Skiktning

Havsvattnets densitet beror på temperatur (T) och salthalt (S) och en TS-graf används ofta för att identifiera vattenmassor.

Generellt är vattnet i hav och sjöar skiktad på så sätt att vatten med den minsta tätheten återfinns i ytan och sedan ökar tätheten (densiteten) med djupet. Detta är en konsekvens av de s.k. buoyancykrafterna, ett vattenpaket med mindre densitet än sin omgivning (positiv buoyancy) tenderar att röra uppåt medan vatten med högre densitet än sin omgivning (negativ buoyancy) då rör sig neråt. Färskvattnets densitet bestäms primärt av temperaturen medan havsvattnets densitet bestäms både av temperatur och salthalt. I figuren visas densiteten som funktion av salthalt och temperatur. Man kan se att densiteten för färskvatten (S = 0) har ett maximum på ungefär 1000 kg/m3 vid 4°C. Detta maximum är viktigt för påbörjandet av tillfrysningen av sjöar. Temperaturen för maximal densitet minskar för ökad salthalt, för havsvatten (S = 35) är den cirka -4°C.

Vanligtvis så finns det ett nästan homogent av vinden välblandat ytskikt, separerat av en stark densitetsgradient, ovanför ett lager med mycket mindre blandning i. Gradienten kallas för termoklin eller haloklin beroende på om det är temperaturen eller salthalten som mest påverkar skiktningen. Den generella termen är pyknoklin vilket inkluderar effekterna från både temperaturen och salthalten. Det välblandade ytskiktet och den underliggande pyknoklinen har stor betydelse för den biologiska produktiviteten.

Ytor med konstant temperatur, salthalt och densitet kallas var för sig isotermer, isohaliner och isopykner.

Kontaktperson: Lars Arneborg

Sidansvarig: Robert Karlsson|Sidan uppdaterades: 2014-09-18
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?