Till startsida
Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Kamchatka

Vi skulle bara vara på vulkanen i tre nätter. Men cyklonen blåste sönder tältet, helikoptern kom inte och i 233 timmar blev vi strandsatta i en risig stuga tillsammans med fyra ryska geologer. Det hela slutade med att vi fick lämna fingeravtryck till ryska staten.Men vi tar det från början...
Jag har under många år velat åka till Kamchatka. Klart jag vill dit, halvön har 29 aktiva vulkaner. I slutet av november förra året kommer nyheten jag knappt kunnat drömma om. Vulkanen Tolbachik vaknar till liv efter 26 år av slummrande. Tajmingen kunde inte ha varit bättre, två veckor tidigare bokade jag och skidåkaren Oscar Hübinette flygbiljetterna till denna avlägsna ryska halvö.

Vår ursprungliga och något för optimistiska plan såg i stora drag ut så här: Flyga till Kamchatka. En natt på hotell. Köpa gas (när ska man få börja flyga med gas???). Ta en buss 400 km norrut till vulkanen. Gå in till utbrottet (3 dagar enkel väg). Slå upp tältet, åka skidor på dagarna, njuta av vulkanen på kvällarna. Gå tillbaka till vägen. Ta en buss tillbaka. En natt på hotell. Flyga hem. Hur svårt ska det vara?

Bevisligen ganska mycket svårare visade det sig.

Efter incheckningen på hotellet inser vi att vi har noll koll. Gasen verkar omöjlig att hitta. Ingen pratar engelska och alfabetet är jättenytt (normalt sett går det på något sätt att tyda skyltar). Hur ska vi hitta busstationen och framför allt förklara vart vi vill åka (när vi knappt vet det själva)? Får vi ens tälta vid vulkanen, eller är det naturreservat? Ska vi betala för att vara i naturreservatet, ja, om det nu ens är ett reservat? Vi står som två frågetecken och längtar redan efter några timmar efter McDonalds, Wifi-internet och det latinska alfabetet.

Eftersom vi envisats med att planera och utföra hela resan för oss själva, vilket inte är normen för Kamchatka-resor, så får vi ju givetvis skylla oss själva. Normalfallet för turister är bokningar genom researrangörer som sköter visum-ansökningar, boende, resa och allt därtill.

Men det löser sig alltid, och så även denna gång. Två dagar senare har vi hittat gas, flyttat in i en lägenhet till en fjärdedel av priset jämfört med hotellet (hotell är dyrt i Kamchatka. Vår första hotell-natt kostade 1.400 spänn, och då fick vi inte ens med en spolknapp till toaletten), tagit reda på var vi kan åka skidor i närområdet och anordnat med resan till Tolbachik.

Vi har medvind på Kamchatka-resan. Men vinden kommer att vända.

Tio dagar efter ankomsten sitter vi inklämda i mini-bussen tillsammans med sju andra personer. Nio timmar och en punktering senare hoppar vi ut ur mini-bussen och 50 meter framför oss står den stora och ståtliga MI8-helikoptern som ska flyga oss upp till vulkanen. Då får vi reda på att helikoptern inte kommer att flyga idag. Men för 1000 spänn till kan vi ta en annan helikopter (priset för transporten upp till vulkanen började på 3.800 och slutade på 8.100 - vi kände oss milt uttryckt som lurade turister). What to do, bara att acceptera. En timme senare möter vi upp en ny MI8-helikopter på en åker. Bonden till marken säger att det är hans mark men helikoptern landar ändå (och vi undrade tidigare om vi skulle få tälta i naturen).

Helikoptern lyfter och ut ur cock-pit kommer tredje-piloten med ett papper där vi ska fylla i namn och passnummer. Men vänta, ska inte detta göras innan? Är inte detta papper till för någon myndighet i fall helikoptern krashar? Om nu pappret är kvar i helikoptern så... Ja, ni förstår.

Vi närmar oss vulkanen och långt under oss ser jag de svarta lavaflödena. Helikoptern gör en skarp högersväng och då ser jag ångplymen. Vit ånga från den aktiva kratern stiger flera kilometer upp i luften. Det är en mäktig känsla.

Helikoptern hinner knappt sätta ner medarna innan jag och Oscar hoppar ut. Jag tittar omkring, den vita snön är svart av aska. 500 meter framför mig ser jag den brummande och aktiva vulkankratern. Till höger ligger två höga vita bergstoppar. Vilket ställe för skidåkning, det blir en high five med Oscar innan vi tar våra ryggsäckar och bestämmer tältplats.

Vi tar oss snabbt ut på lavafälten. Det är bökigt att gå. Lavan går sönder stup i kvarten och stavarna är till god hjälp. Så dyker den upp - lavafloden. Och det är verkligen en flod av lava. Fem meter bred där lavan rinner som vatten. Den lyser rött trots dagsljuset. Jag kan inte sluta stirra. Det tar dock inte lång tid innan vi utmanar varandra om vem som vågar gå närmast och till slut står vi i korta perioder mindre än en halv meter från lavan. Det är värmen som stoppar oss. Trots minus 20 i luften står vi och svettas och det känns som att all exponerad hud ska smälta.

Men det är vid solnedgången som det riktiga skådespelet börjar. Efter middagen beger vi oss mot vulkankratern som nu lyser i rött. Vi tar oss nästan till foten av kratern och lavabomberna skjuts upp med jämna mellanrum. Det känns som att marken vibrerar. Efter två timmars njutning tar vi oss tillbaka till tältet för en natts sömn. Ljuset från fullmånen guidar oss tillbaka genom det nyfödda landskapet.

Andra dagen och vi är reda för skidåkning. Temperaturen är minus 25 och jag blir sur över att jag lämnat vattenflaskan utanför sovsäcken över natten. Oscar kommer på den otroligt bra idén att vi kan smälta isen vid lavan. Vi går ut ur tältet och ser snart till vår förvåning att en lavaflod har runnit under natten och stannat 150 meter från tältet. Det är spännande att vara på vulkaner...

Dagens aktivitet är skidåkning. Och inte vilken skidåkning som helst, skidåkning med ett vulkanutbrott som fond. Detta är något jag drömt om i många år och det är lika underbart som jag trott att det skulle vara.

Den andra natten ändrar på våra planer. En cyklon drar in över berget och blåser sönder tältet. Det räcker med en snabb lagning under natten men på morgonen vaknar vi av att stormen knäcker en tältpinne. Det iglooformade tältet är inte längre så iglooformat. Några desperata räddningsförsök av tältet leder ingenvart. Tältet är trasigt, och nu är det tur att vi inte är ensamma.

Eftersom helikoptertransporten in till vulkanen hade varit alldeles för dyr att göra på egen hand, så delade vi helikopter med fyra andra personer - en rysk guide och hans tre klienter. Deras tält står fortfarande upp på morgonen. Jag och Oscar tar vårt pick och pack och flyttar in i deras tält. Nu ligger vi alltså 3 personer i varje 2-mannatält. Eftersom blåsten forsätter hela dagen ägnar vi tiden åt att sitta i tälten och lyssna på smattret av stenar mot tältduken.

Tredje dagen vaknar vi till ett helt vitt landskap. Blåste la sig under natten och det hade börjat snöa. Himlen är klarblå och tälten fortfarande hela. Nu är det skidåkning som gäller. Men först gör vi en plan. Sasha, den ryska guiden, säger att ingen helikopter kommer under dagen då det inte finns några piloter. Great, tänker vi. Det ger oss tid till skidåkning. Men Sasha säger också att en ny cyklon är på väg in. De två tälten som finns kvar kommer inte hålla en natt till med vindar och flygande stenar på över 30 m/s. Han säger att vi framåt kvällen borde bege oss 12 km längre in i vildmarken till en stuga där vi kan ta skydd tills helikoptern kommer och hämtar oss. Vi har nu en plan och resten av dagen spenderar vi åt att åka skidor, njuta av vulkanen och till avslutning grilla korv över rinnande lava. Snacka om after ski!

Det tar oss ca en och en halv timme att ta oss ner till stugan. Cyklonen slår till 15 minuter innan vi anländer och sikten är nära på noll, ibland ser vi inte ens skidspetsarna. Och det är skönt att komma in i en varm stuga. Vi välkomnas av fyra ryska geologer (då vi kommer in i stugan sitter en av geologerna och arbetar med något. Jag frågar vad det är och an säger att han bygger en kamera avsedd för att klara av flytande lava. Den senase kameran han byggde klarade 29 sekunder. Nu siktar han på 2 minuter). Stugan är sliten, består av två rum men kommer ge oss bra skydd för väder och vind. Det är sent och vi packar upp våra sovsaker för en natts sömn.

Nu har våra 233 timmar i stugan börjat. Men det vet vi inte. Varje dag ger nytt hopp om att helikoptern ska komma och hämta oss. Men den kommer inte. Det finns inga piloter, det finns inga helikoptrar, en helikopter störtar vilket resulterar i flygförbud, det är för blåsigt, ja, listan kan göras lång på alla ursäkter. Vi missar våra flyg hem, våra ombokade biljetter hem och våra visum går ut. Maten ransoneras och framåt slutet är till och med rå vitlök gött. Kilona rasar och vi kan i stort sett inte lämna stugan. För helikoptern kan komma vilken dag som helst, och är vi inte där då lyfter den utan oss. Nu längtar vi ännu mer till McDonalds. Tur är dock att vi har med en kortlek, för jag tippar att vi spelar nåt dygn med kort under dessa 233 timmar.

Vi får reda på att det går rykten på Kamchatka om turister som svälter i en stuga (mat finns, men vi är aldrig mätta. Svälter vi, nej, verkligen inte) och guvenören blir inblandad. Och då går det fort, dagen efter kommer en helikopter. Och det är en härlig känsla!

Men nu börjar nästa problem. Våra visum har gått ut. De kommande dagarna spenderar vi på imigrationskontoret för att skriva på papper (jag gjorde nog 30 underskifter), lämna fingeravtryck och förklara att vi inte ska göra om detta. Och givetvis är allt på ryska. Tack vare att Oscar dagen innan avresan till Kamchatka började maila med en kvinna vid namn Yerlena löser sig detta relativt smidigt. Hon fixar allt med tolk, visar oss var imigrationskontoret ligger och mycket därtill. Utan Yerlena hade vi förmodligen fortfarade varit kvar på Kamchatka.

Tiden i stugan var faktiskt ganska så jobbig, mest mentalt då ovissheten var närvarande 24 timmar om dygnet. Vi ångrade faktiskt att vi åkte dit. Men nu i efterhand så är det ett av det roligaste äventyren jag varit med om. Vi fick leva bredvid ett vulkanutbrott i 3 dygn, umgås med 4 ryska geologer i 10 dygn och uppleva riktigt bra skidåkning. Det är härligt att vara människa, man tränger bort det jobbiga och kommer bara ihåg det roliga!
/Fredrik, maj 2013

Kamchatka

Sidansvarig: Henrik Thelin|Sidan uppdaterades: 2013-05-23
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?